Guldmatchen – inramningen

Att årets sista allsvenska match slutade 1-1 och att Elfsborg stod som svenska mästare vid slutsignalen har nog de flesta hört eller sett vid det här laget. Men hur var egentligen matchinramningen? Elfsborg.se gör ett försök att sammanfatta syn- och ljudintryck från gårdagens match.

Redan före grindarna öppnades klockan 14 ringlade köerna långa utanför arenan. Det var slutsålt och skulle bli fullsatt med 16176 personer på plats.

Publiken var laddad och förväntansfull. Klacken inledde tidigt sin sång men riktig allsång dröjde till Eric Sjölin, ansvarig för supporterfrågor, steg in på planen för att få igång hela publiken. Trots ett krånglande ljudsystem var uppslutningen fenomenal och spelarna välkomnades in på arenan till en värmande ljudkuliss.

Att publiken befann sig på Borås Arena, Elfsborgs fästning såg tifogruppen till att betona med sitt imponerande tifo som de slitit hårt med under några veckors tid. Efter en lite trevande start lyckades tifogruppen få upp alla banderoller och det var temat dåtid – nutid – framtid som mötte spelarna.

Runt arenan lyste budskapen ”enade sedan 1904”, ” aldrig tystnar den gula och svarta sången” samt ”vi ska ta guld igen – gul och svart är framtiden”. Ytterligare en banderoll sa kort och gott ”Idrottsföreningen Elfsborg”. Texterna kompletterades med ett stort Elfsborgsemblem samtidigt som ett gulsvart flagghav bildades på långsidorna. På kortsidorna hölls gula och svarta ark upp.

Elfsborg satte fart från start och publiken ville inte vara sämre. Hejaropen och de frustrerade utropen varvades. Efter en stund mattades ljudnivån något, då det förlösande målet ännu inte kommit.

När så Stefan Ishizaki fick till ledningsmålet i den trettionde minuten utbröt enorm glädje på arenan och på kortsidorna hoppades och dansades det för fullt. Än högre ljöd glädjeropen på arenan när bilderna från Råsunda dök upp, AIK-Malmö 1-0 och läget hade just blivit än ljusare.

Under paus tappade publiken farten i sången och inte ens det egna spelet kunde få igång åskådarna igen. Först efter dryga timman förstod man att  något mer hänt. Helt plötsligt körde Guliganklacken igång med ”vad ska Malmö göra nu?”

Då Elfsborgspressen i matchen inte ökat markant var slutsatsen således att AIK  troligen gjort fler mål, och visst var det så. Plötsligt fladdrade storildsskärmarna till, speaker Jonas Liberg berättar att fler mål från Råsunda ska visas och sedan… Skärmen svartnar, en sekundlång cliffhanger och sedan nytt glädjevrål när Boråspubliken ser tvåan sitta på Råsunda.

Med tjugo minuter kvar av match började klacken ropa åt sittplatspubliken att ställa sig upp, vilket de även gjorde om än för en kort stund. På storbildsskärmarna visades hur kamerorna letat upp gamla hjältar så som Mattias Svensson, Fredrik Berglund och Johan Karlsson. I takt med att ansiktena fladdrade förbi ökade jublet.

Så på en sekund blev det knäpptyst. Viktor Prodell hade kvitterat för Åtvidaberg och publiken visste inte riktigt hur den skulle reagera. Tyst hann det i alla fall bli, ja förutom på spridda platser där en och annan Åtvid-supporter vågade sig på ett litet jubelrop.

Tack vare resultatet i Stockholm kunde publiken ändå hoppas och sångerna tog fart på nytt. Med minuter kvar av matchen reste sig så hela avbytarbänken och spelare, ledare med flera fick på sig guldhjälmar. Kryckor stoppade inte Niklas Hult som såg ut att dansa på stället.

Sedan kom den så, slutsignalen. Tempot på plan hade helt avstannat redan momenten där före men det dröjde inte många sekunder innan inneplan var en bubblande gryta fylld av segerrusiga spelare och supportrar. Det blev på alla sätt uppenbart, Elfsborg är svenska mästare 2012. Vi har vunnit SM-guld!

Text: Eva Fihn